Man ska inte snöa in sig och bara läsa litteratur som bara upprepar det man redan tror och tycker. Hitler skriver explicit i Mein Kampf att förmågan att sålla ut delarna ur en text som stödjer ens åsikter är det som karaktäriserar ett sant geni, jag skulle snarare säga att det karaktäriserar en idiot. Hur som helst så har jag börjat läsa Planhushållning och direktdemokrati av Paul Cockshott och Allin Cottrel (om nu Cockshott är ett riktigt namn... det får mig att le lite grann inombords iaf). Jag har enbart läst ett kapitel än så länge och kommer att skriva en recension när jag läst klart den.
Författarna verkar relativt ärliga och förnekar inte att Sovjet var socialistiskt samt att kapitalism leder till ökat välstånd. Men det som förvånar mig är hur de kan gå från beskrivningen att på en fri marknad ingås alla avtal frivilligt och att arbetstagaren och arbetsgivaren är jämlika (båda kan helt enkelt skita i att ingå avtal om de så önskar) till att arbetaren blir utsugen. De beräknar "utsugningsgraden" som
utsugning = -1 + (pris - kostnad för råvaror)/arbetarens lön
De nämner dock i förbifarten att man borde ta med underhåll av maskiner mm. Trots detta buntar de ihop underhåll, återinvestering i företaget, räntor på lån, skatt och vinst i "profiten". Detta är dock oärligt. Vidare förklarar det att man på något sätt ska mäta arbetsinsatsen i varor så att en arbetare som jobbar 40 timmar per vecka ska, med sin lön, kunna handla varor värda 40 mantimmar. Detta är för mig helt sanslöst dumt då tiden och inte kvaliteten på ens arbete avgör ens lön. Det finns inga incitament att jobba hårdare och effektivisera, men alla incitament att slappa. Om man värderar en timme fritid mer än varorna man kan köpa genom att jobba en timme extra så jobbar man inte en timme extra helt enkelt. På en fri marknad däremot kan man öka sin fritid genom att effektivisera sitt arbete eller ta ett mer välbetalt jobb. Inget av dessa alternativ finns i den socialism som författarna lägger fram (hittils).
Har som sagt bara läst första kapitlet, men tänkte bara dela med mig av frustrationen som byggs upp sida efter sida.
http://video.google.com/videoplay?docid=5633239795464137680#
SvaraRadera"Vidare förklarar det att man på något sätt ska mäta arbetsinsatsen i varor så att en arbetare som jobbar 40 timmar per vecka ska, med sin lön, kunna handla varor värda 40 mantimmar." Rätta mig gärna om jag tänker fel nu men förutsätter inte det också att arbete är homogent och att det inte finns något subjektivt värde i en arbetsinsats där man kan ranka olika arbetens nytta för en. Alltså om allt arbete skapar samma värde finns det heller ingen anledning att handla med varandra eftersom våra arbetsinsatser är värda lika mycket och jag då bara kan byta A mot A.
SvaraRadera”Rätta mig gärna om jag tänker fel nu men förutsätter inte det också att arbete är homogent och att det inte finns något subjektivt värde i en arbetsinsats där man kan ranka olika arbetens nytta för en.”
SvaraRaderaEnligt Marx kan allt arbete reduceras till enkelt homogent arbete, som skapar ett objektivt värde. Det finns alla möjliga konkreta skillnader mellan olika typer av arbeten, men alla kan mätas i ett tredje lika: pengar. Marx skriver både i Filosofins elände (1847) och i Kapitalet (1867/1872) att olika arbeten är olika mycket värda. Ett citat från den förra boken:
”Förutsätter arbetstiden som måttstock för värdet åtminstone att
(arbets-)dagarna är likvärdiga, d.v.s. att den enes arbetsdag är lika
mycket värd som den andres? Nej.
Om vi antar att en guldsmedsarbetares arbetsdag är likvärdig med tre
dagar för en vävare, så har varje växling i värdeförhållandet mellan
smycken och väv, såvida det inte är en tillfällig följd av fluktuationer
i anbud och efterfrågan, till orsak en minskning eller ökning av den
arbetstid som använts till ena eller andra slaget av produkter. Antag,
att tre olika arbetares arbetsdagar förhåller sig som 1, 2, 3, så kommer
varje växling i deras produkters relativa värde också att vara en
förändring efter samma förhållande 1, 2, 3. På detta sätt kan man mäta
värdet medelst arbetstiden trots olikheten i de olika arbetsdagarnas
värde; vi måste emellertid för att kunna använda ett sådant mått ha en
jämförande måttstock för de olika arbetsdagarna; den måttstocken ger
konkurrensen.”
Enligt Marx skapar alltså komplext arbete mer värde än arbete av lägre komplexitetsgrad under samma tid. Det kan man förstå genom allt det arbete som går åt för att utbilda den komplexa arbetaren förflyttas över till denne. Utbildad arbetskraft är alltså värd mer än outbildad, såvida det finns en efterfrågan på just den typen av utbildad arbetskraft. Annars har utbildningen varit bortkastad. Konkurrensen arbetare emellan om jobben visar dagligen att vissa har lättare att få jobb än andra, och vissa är mer välbetalda än andra. En orsak kan ju vara diskriminering på arbetsmarknaden men så är knappast alltid fallet.