fredag 18 december 2009

Demokrati och priset på irrationalitet


Har just läst klart The Myth of the Rational Voter av Bryan Caplan. På ett övertygande sätt förklarar han varför det inte finns någon motsägelse i att en person kan vara intelligent och rationell i affären men en komplett idiot i röstbåset. Han kallar det rationell irrationalitet, dvs när priset för att vara irrationell är lågt så kommer mer av den varan konsumeras. Detta på grund av att det psykologiska välbefinnandet av att ha en viss åsikt eller världsbild är större än den faktiska skadan en enda röst bland miljoner tillför.

Men höjs priset så kommer mindre irrationalitet konsumeras vilket han illustrerar på ett enkelt sätt. Nästa gång någon slänger ur sig något som "Antalet fattiga i absoluta siffror stiger!" eller dylikt, fråga om dom vill slå vad. De flesta ändrar åsikt. Priset blir större än välbefinnandet i att socialismen är det enda rätta mm. Jag har själv varit med om det flera gånger men inte satt det i kontexten av pris och kvantitet som konsumeras. Det är också detta som gör att betting markets oftast är ett väldigt säkert sätt att komma fram till rätt svar, de som vet och är säkra satsar mycket medan de som är osäkra satsar lite. Om man skulle haft en simpel omröstning skulle folk rösta på vilka tokigheter som helst.

Det är ganska många som hävdar att liberalismen är en "kall" ideologi. Det kanske den är. Åtminstone på det sättet att den inte ger något särskilt psykologiskt välbefinnande åt sina anghängare. Jag tror inte att bara vi får rätt president/regering/vafan så blir allting löst. Jag tror inte att saker kan lagstiftas bort. Jag lever inte i någon drömvärld med regnbågar och enhörningar. Detta är ett problem för liberalismen då den inte tilltalar folks magkänsla. "Vem ska ta hand om de fattiga?","Vem ska bygga vägar?" mm är frågor man ofta får. För att folk ska tilltalas av liberalismen går det inte att säga att företag som inte existerar för tillfället ska göra jobbet och dessa kommer göra ett bra jobb pga marknadskrafterna och andra organisationer, tex konkurrenter, kommer granska deras jobb för att hitta fel och fusk. Man ska säga "Någon annan, inte du iaf. Det räcker med din röst för att alla världens problem ska fixas.". Det finns inget psykologiskt välbefinnande i att ha åsikten att man måste själv ta ansvar för att spara, ta hand om fattiga och försvara sig, åtminstone i den utsträckningen att anlita ett företag. Det är så otroligt mycket lättare att ha åsikten att storebror staten fixar allt.

Och jag tror det som krävs för att folk ska vakna upp ur sin lullilull-dröm är att priset på irrationalitet höjs. Men detta tror jag knappast kan göras genom demokrati då demokrati är orsaken till lullilull-drömmen. Det är svårt att byta världsbild. När jag var yngre var jag ett miljö-cp som tyckte naturen var viktigare än människan, det var först iom The Satanic Bible och min avsky för auktoriteter som befaller en som jag hittade liberalismen. Övergången från en passionerad irrationell övertygelse till rationellt tvivlande och konstant ifrågasättande må vara jobbig. Gud/Staten finns inte längre där. Citat nedan är från en kommunist som förlorade tron.
"I knew in my heart that I should never be able to feel with that simple sharpness about life, should never again express such passionate hope, should never again make so total a commitment of faith!"
Vem, förutom dårar, kommer göra den här omvändningen om priset på irrationalitet är infinitesimalt? Hur höjer vi priset?

2 kommentarer:

  1. Hur fick du tag i boken?

    SvaraRadera
  2. Jag köpte den begagnad på alibris.com

    är rätt billigt där men frakten är ju lite mer.

    SvaraRadera